Östermalm är en gammal stadsdel som helt ändrade utseende under Stockholms expansion senare hälften av 1800-talet. Tidigare var det på många sätt en fattig stadsdel där huvudsakligen hantverkare och personer på ett eller annat sätt knutna till den svenska krigsmakten bodde och verkade. Byggnader från denna tid är Armémuseum och det s.k. Kronobageriet på Sibyllegatan som numera hyser Musikmuseet.

Den övervägande delen av bebyggelsen var små hus av många gånger låg kvalité.

Under andra hälften av 1800-talet växte dock Stockholm mycket kraftigt. Stora delar av bebyggelsen på Östermalm eller Ladugårdslandet som stadsdelen hette ända fram till 1885 revs och det gamla Tyskbagarberget sprängdes. Nya hus, gator och esplanader byggdes och anlades. August Strindbergs dikt Esplanadsystemet från 1883 ger en underbar bild av denna förändring. Här några strofer ur denna välkända dikt:

Där gamla kåkar stodo tätt
Och skymde ljuset för varandra,
Dit sågs en dag med stång och spett
En skara ungfolk muntert vandra

Från kåk till kåk
man sig beger,
från syll till ås,
allt brytes ner.

En gammal man går där förbi
och ser med häpnad hur man river.
Han  stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

-”Vad skall ni bygga här, min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”

-”Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden!”

-”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? Det är förskräckligt!”

-”Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”

Genom allt det nya i form av hus och gator ändrades också befolkningens sammansättning. Välbärgade högre tjänstemän, officerare och affärsmän flyttade in i lägenheter med många rum som ”krävde” tjänstefolk. Det bör dock också sägas att det även fanns många gårdshus, där lägenheterna oftast var betydligt mindre och på alla sätt enklare och därmed också beboddes av personer med mindre god ekonomi eller t.o.m. fattiga. Per Wästberg och hans fotograf Lennart af Petersens ger i sin bok ”Östermalm” (1962) en numera klassisk bild av detta Östermalm.

Men Östermalm var även under åren kring förra sekelskiftet en stadsdel fylld av regementen. Det hade börjat tidigt. En av de första kasernerna i Stockholm byggdes i början av 1800-talet. Det var Livgardet till häst som 1811 kunde ta sina nya kaserner i bruk. Kasernerna var ritade av den kände arkitekten Fredrik Blom. Byggnaden finns kvar än idag, Storgatan 41, och hyste länge och gör fortfarande till en del Riksantikvarieämbetet.

År 1803 hade Svea livgarde fått tillstånd att använda Fredrikshovs slott som kasern; en föga lämplig kasern. Där är nu en skola för små barn. I slottet fanns militär verksamhet ända till 1992. Jag kommer ihåg att jag på 1980-talet inspekterade arkivtjänsten hos Artilleri- och ingenjörsofficersskolan.

Andra Göta livgarde fick på 1820-talet ny förläggning i kvarteret Terra Nova, relativt nära Livgardet till häst.

Men det skulle bli än fler kaserner i stadsdelen. Nya sådana byggdes i slutet av 1800-talet till Svea livgarde (Linnégatan), Göta livgarde (Linnégatan) Svea artilleriregemente (Valhallavägen 117) och Livgardet till häst (Lidingövägen). Alla dessa byggnader finns kvar i dag, men alla utom den på Lidingövägen har fått nya användningsområden.

Samtliga dessa regementen använde Ladugårdsgärde som övningsplats.

Stadens bostadsbebyggelse slutade i stort sett på Valhallavägens södra sida ända fram till cirka 1935.

Men staden växte. Nya bostadsområden krävdes och som alltid fördes massor av diskussioner. Var kunde man bygga? Var fanns mark ledig? Vem ägde aktuell mark? Hur skulle man bygga? Osv, osv.

Ett bekymmer för staden var att det var Kronan (staten) som ägde den jord som senare blev Gärdet. År 1928 hade efter många års utredande den s.k. Ladugårdsgärdesöverenskommelsen slutits mellan Kronan  och staden. Den reglerade exploateringen av marken.

En stadsplanetävling ägde rum 1928-29.

Stockholmsutställningen 1930 väckte stor uppmärksamhet och blev mycket debatterad och omskriven. Den blev den s.k. funktionalismens genombrott i Sverige. Denna rörelse understryker bl.a. vikten av enkelhet och stora ytor mellan husen. Däremot behövde inte lägenheterna vara så stora – detta i kontrast till Östermalms tidigare många gånger stora våningar i åtminstone husen mot gatan.

Husen kring Tessinparken byggdes 1932-37.

I skriften ”Gärdet tidig funktionalism.  Miljöprogram för ett riksintressant område. Stockholms stadsbyggnadskontor” (utan årtal men troligen 1991) konstateras att bebyggelsen på Gärdet till en början fick mycket negativ kritik. Alltför höga hyror och alltför kraftig exploatering var några omdömen.

Ett exempel på denna negativa kritik är den kände konstkritikern och debattören Gotthard Johansson som i en uppsats 1942 i Samfundet S:t Eriks årsbok bl.a. skrev:  ”Gärdesplanen har så ofta och starkt kritiserats, att man nästan glömt, att det dock representerade ett genombrott för nya stadsbyggnadsprinciper. Felet var, att dessa principer tillämpades på ett sätt, som kom att motverka deras egen innebörd. Gärdesplanen är i själva verket en kompromiss mellan monumentala representationssynpunkter  och bostadshygienska krav – en barockplan i lamellsystem.”. I hans text finns uttryck som ”mastodontiska huskroppar”, ”kvasifunktionalistisk fasadarkitektur” etc.

Men idag har dessa negativa synpunkter försvunnit.

Den flitigaste arkitekten för Gärdets nya bebyggelse var Sture Frölén. Han ritade bl.a. några av de fantastiska husen på Askrikegatan.

Sture Frölén heter arkitekten till vårt hus! Han var född i Stockholm 1907 och dog 1997 i Båstad. De flesta av hans hus finns i Stockholm och Solna.

Jag tycker personligen att han lyckades mycket bra med vårt hus. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om de stora fönsterpartierna som släpper in så mycket ljus. I de stora lägenheterna är hela väggen mot Valhallavägen fönster och i de små lägenheterna hela väggen mot gården.

Staden beviljade bygglov för vårt hus 23 december 1936. Byggherre var direktör Gösta Eriksson och byggmästare Johan Östlund. Samtliga hus i vårt kvarter fick bygglov 1936. Sture Frölén var arkitekt även till ett annat hus i vårt kvarter, Jungfrugatan 62.

År 1938 köptes huset av bröderna Oskar och Knut Holmberg. Oskar var godsägare och ägde gården Österhagen vid Drevviken och Knut var lektor vid Östra Real. Knut dog omkring 1939 och hans hälft övertogs av fru Margareta Rosengren, född Holmberg. Det finns här inte anledning att gå in på husets ägarlängd i detalj. Kortfattat kan sägas att det genom åren har varit få ägare. Olika medlemmar ur familjerna  Holmberg och Rosengren ägde huset ända fram till början av 1970-talet. Någon gång 1973 verkar huset ha köpts av ”Flygbostäder, Ronneby AB” enligt Svensk fastighetskalender. Jag har inte försökt ta reda på vad detta var för något företag och varför det köpte detta hus.  Från 1976 står Märta Johnzon som ägare i nyss nämnda Svensk Fastighetskalender. Märta Jonzon ägde huset ända tills hon dog i slutet av 1990-talet. Då övertogs huset av hennes barnbarn Madeleine Rosengren och Carl-Gustaf Johnzon. I slutet av 1990-talet fick ägarfamiljen en idé om att hela huset skulle genomgå en fullständig renovering som troligen skulle ha inneburit att funkisstilen hade försvunnit (och hyrorna fördubblats). Förslaget mottogs inte med glädje i huset.

År 1999 bildades en bostadsrättsförening i huset. Initiativtagare var en man som hette Christopher Fleetwood. Han flyttade dock ganska snart från huset.

I slutet av år 2000 fick föreningen erbjudande om att köpa fastigheten. Förhandlingarna var sega och inte alltid så roliga. Bland annat begärde säljaren då allt praktiskt taget var klart att få köpa hela vinden för 1 krona – annars skulle det inte bli någon affär. Kontraktet underskrevs våren 2001. Förhandlare från husets sida var Göran Oljeqvist . Föreningen köpte även rådgivning från SBC.

Huset var i dåligt skick då föreningen köpte det. Föreningen har sedan köpet 2001 genomfört en rad genomgripande renoveringar såsom stambyte 2001, renovering av fasader 2002 och 2011, omläggning av tak 2005-06, ommålning av trapphus 2006, totalrenovering av hissen 2006, säkerhetsdörrar till samtliga lägenheter 2011 m.m.  En besvärlig tid för alla inblandade var inredningen av den ursprungliga vinden till en lägenhet under åren 2004-05. Detta bygge visar att det många gånger är svårt, nästan omöjligt, att genomföra ett sådant arbete utan samtida och senare komplikationer. Det var inte föreningen som initierade detta bygge.

Idag finns en restaurang i huset. I denna lokal har alltid funnits en servering. Redan 1938 fanns där ett konditori som hette Eko. Enligt Stockholms adresskalender för detta år ägdes konditoriet av Signe Randerz. I den sista adresskalendern som jag hittat, den för 1973/74 finns där fortfarande redovisat ett konditori som heter Eko. Så småningom, jag har inte hittat exakt år, öppnades en restaurang i lokalen. På 1980-talet fanns en grekisk restaurang där som hette Vassilis och som var under några år mycket populär, men den fick på slutet stora problem. Efter ett omfattande renoveringsarbete öppnades 2003 den nuvarande restaurangen Kouzina. Den är till stor glädje för omgivningen och huset.

Om någon vill veta vilka det var som bodde i huset i början av dess existens hänvisas till en bok som heter Röda Boken. Den redovisar de boende med sina titlar på olika adresser i Stockholm. 
Röda boken finns på Stockholms stadsarkiv.